Haast Pass – Del II

Pleasant Flat – Haast Pass – Boundary Creek / 46 km

2IMG_6286xMed 30 km i ryggen kom vi fram till Makarora; en liten by med ett flygplan och ett café, typ.
IMG_6288xKlockan var bara dagen och eftersom vi hade ynka 15 km kvar till campingen passade vi på att ta en långfika och torka kläder under handtorken på toaletten.
face1Efter några timmar hade regnet blåst iväg helt och hållet och vi fortsatte söderut.  2IMG_3746xIMG_6295x

2IMG_6301x

3IMG_6348x3IMG_3780xSnart nådde vi Lake Wanaka och framför oss låg de snötäckta topparna i en lång rad.
3IMG_3785xSolen lyste och vi var på bästa humöret.
IMG_6392xIMG_6432x
Campingplatsen Boundary Creek låg precis nere vid sjön och hade både tak över matplatsen och mulltoaletter.
4IMG_6414xNordvinden blåste friskt och torkade allt som fortfarande var blött.
IMG_6435x“Middag” lagades…
4IMG_3806 copyx…och så pratade vi om livet och framtiden innan det blev dags att krypa in i tältet och göra kväller. IMG_6411x

/Ann.

(Bild 3, 4, 7 och 14 av Olivier, bild 8,9 av Friederika).

Haast Pass – Del I

Pleasant Flat – Haast Pass – Boundary Creek / 46 km

“Bit by bit we gonna climb this bitch.”

Regnet smattrade hårt mot tältduken hela natten och när klockan ringde runt sju snåret hade det fortfarande inte avtagit. Kanske inte den start vi önskat oss inför Dagen D. Dagen då vi skulle ta det så omdiskuterade Haast Pass – 564 höjdmeter utfördelat på 10 km med långtradare i ryggen. Tar man den backen tar man alla backar på Nya Zeeland sades det (något som jag så här i efterhand betvivlar).

I sällskap med vad som verkade vara västkustens hela befolkning av sandflugor packade vi ihop våra dränkta tält, satte på oss våra blöta kläder, åt största portionen gröt och begav oss. Men trots regn och kyla så var vi både förväntansfulla och på väldigt bra humör.1IMG_3710xIMG_3712x
Efter 10 km på flackt underlag började stigningen. Skurarna hade nu övergått i ett lätt regndis och framför oss slingrade sig vägen uppåt genom regnskogen. Jag försökte dock låta bli att titta uppåt utan borrade istället ner blicken i den vita linjen längs med vägkanten.1P1020681x1P1020699x

Men en fullastat cykel på lut innebar rejält med mjölksyra och hur mycket vi än nynnade ovanstående citat så fick vi stanna emellanåt för att samla kraft. Kilometrarna tickade på i långsamt tempo och när vi trodde att vi högst kommit halvvägs så var plötsligt backen slut. Vi fattade ingenting. Var detta allt? Var detta det fruktade Haast Pass? Ha! Okej, jag ska inte säga att det var en lätt backe, nog fick jag upp flåset. Men den var ändå inte värre än de andra backarna jag kämpat mig uppför. 1IMG_6268x

Oavsett om det var backen som var otuff eller vi som var heltuffa så var vi ju ändå tvungna att småfira att vi klarat det. Det här kortet togs av en bilist som stannade till och applåderade oss. Vi bockade och neg och satte sedan fart nedför igen. 1IMG_3722x1IMG_3734x1IMG_3737x

Vi lämnade nu officiellt västkusten bakom oss och rullade in i Otago. Och det kändesdet slutade regna, molnen skingrade sig och vindarna blev torra istället för fuktiga. Regnskogen tog slut och framför oss låg nu öppna fält och snötäckta bergstoppar.

Fortsättning följer.

/A.

(Bild 1-4 av Olivier, bild 5 av okänd bilist, bild 6-8 av Friederike).

Inte så Pleasant

Lake Paringa – Pleasant Flat / 100 km

Jag vaknade trött nästa morgon av att regnet smattrade mot tältduken. Jag brukar inte ha några problem med att kliva ur sovsäcken i tidig timma, men den där morgonen var det segt. Regnet avtog dock medans gröten kokades och väskorna packades och vid avfärd kunde regnkläder byttas ut mot korta tights och tunntröja.  IMG_6227xIMG_6232x IMG_3653

IMG_3679x IMG_3685x copyIMG_3691o IMG_6236x IMG_3693oEfter fem mil var vi framme vid det lilla samhället Haast och det första jag tog för mig var att cykla till affären för att stilla mitt blockchokladbegär som grott sen morgonen. Fred och Oli hade lunchlådor förberedda men jag bestämde mig för att prova Fish & Chips för första gången i mitt liv. Kan inte säga så här i efterhand att det var den bästa Fish & Chips som serverades där på caféet. Men med tanke på hur hungrig jag var så hade nästan vad som helst smakat bra. IMG_3695o

Vi funderade både en och två gånger om vi skulle ta oss de resterande fem milen till DOC-campingen vid Pleasant Flat eller om vi skulle vänta ut regnet i Haast. Men för att inte gå miste om en ledig dag i Wanaka så bestämde vi oss ändå för att fortsätta. Och precis som väntat så tornade de mörka molnen upp sig framför oss.IMG_3703

Det blev fem blöta och jobbiga mil fram till campingplatsen. Regnet öste ner och jag kan nog räkna hur många gånger jag släppte blicken från kilometerräknaren.

Till vår glädje var campingen utrustad med ett rejält tak och snart hade våra blöta tröjor och strumpor och tights och skor tagit upp all plats som möjligt fanns att tillgå. Ruskvädret fortsatte och vi värmde te i ett försök att glömma kylan. Och när mörkret kom och jag låg huttrandes i mitt tält så tänkte jag hur dumt det egentligen var att åka till andra sidan jorden, till värmen, för att frysa så. Men det är ju sånt man minns också. Det är ju sånt som gör det motsatsen ännu bättre.

Dagen efter skulle bli dagen D.

A.

(Bild 1,3,6,8,9 och 10 av Olivier).

Och så blev vi tre

Fox Glacier – Lake Paringa / 72 kmIMG_3633o

Bara en halvtimme efter att jag lämnat Fox Glacier fick jag syn på fyra cyklister sittandes vid vägkanten. Det var Friederike och Olivier samt två killar från England som trampade i motsatt riktning. Friederike och Olivier hade, efter att vi setts på fiket dagen innan, ändrat sig och stannat en extra natt i Fox. Så efter att vi pratat långfärdscyklistsaker med killarna och det var dags att röra på sig igen så tog vi sällskap söderut. Jag, Fred och Oli.IMG_6195xIMG_3645o

IMG_3647o Det var nytt och roligt att inte cykla själv. Att prata istället för att lyssna på mp3-spelarens utnötta musiklista. Att ligga i rygg och inte behöva bestämma tempo, bara trampa. För förutom att vi i princip hade samma rutt inplanerad för sydön så verkade vi även hålla samma tempo på pedalerna vilket så klart underlättade samåkningen.
IMG_6199x

IMG_6204xFriederike (Fred).   IMG_6207x

Olivier (Oli). IMG_6209x

IMG_6181x

Efter mat och muffinsfika vid en laxodling och 70 relativt lätta kilometrar kom vi fram till campingplatsen vid Lake Paringa. Vi slog upp våra tält och bestämde att vi skulle slå följe även dagen efter. IMG_3640oIMG_6189x

Och när skymningen kom och sandflugorna blev för hungriga så blev det läggdags igen.

A.

(Bild 1,3,4 och 10 av Olivier).

Sjöljud

Stilla stunder vid Lake Matheson – klicka HÄR.

A.

Fox Glacier

IMG_6133xIMG_6134xBara 28 km söder om Franz Josef ligger Fox Glacier. Samhällena är snarlika. De har båda en massiv glaciär och de drar båda nytta av turisternas islängtan. Vid Fox Glacier finns däremot Nya Zeelands mest fotograferade sjö, Lake Matheson. Här kan man, under rätt förhållanden, få den perfekta reflektionen på bild (se HÄR). Och även om kvällen verkade perfekt så blåste det lite för mycket för att jag skulle få se det med egna ögon.IMG_5904xIMG_5923x

Även här bestämde jag mig för att ta den korta vandringsleden fram till foten av glaciären. Kilometrarna fram till starten av leden gick genom en helt fantastisk regnskog och jag fick hoppa av cykeln flera gånger för att titta nära, lyssna och känna. IMG_5942xIMG_6075xIMG_6071xIMG_6095xIMG_5832xIMG_5760x

Väl framme vid bilparkeringen lämnade jag cykeln och fortsatte till fots.IMG_5780x

Fox Glacier.IMG_5789x

Där framme vid stopskyltarna befann sig redan en hel radda med japanska turister som tog kort på allt och alla, flera gånger om.IMG_5815xIMG_5772xIMG_5783xIMG_6166x

Och när jag efter min lilla glaciärvandring besökte ortens kafé träffade jag på Friederike och Olivier, ett långfärdcyklistpar från tyskland resp. Belgien. Första gången vi sågs var på en enslig camping mellan Nelson och Westport. Vi kom då fram till att vi i det stora hela hade samma rutt planerad under samma tidspann, och att vi med största sannolikhet skulle se mer utav varandra. Och nu var de här, på samma fik. De skulle cykla vidare samma eftermiddag och jag skulle spendera ytterligare en natt i Fox. Men vi preliminärbokade ändå ett eventuellt nyårsfirande ihop längre ner i landet.

A.

Retarded

Franz Josef – Fox Glacier / 28 km

Det har gått uppför i 6 km och framför mig slingrar sig nu den sista branta klättringen till krönet. Bilar och turistbussar passerar med minsta möjliga marginal och med dunkande hjärta försöker jag hålla cykeln samspelt med den vita långdragna linjen intill vägkanten. Jag slänger en blick ned på kilometerräknaren; 5 km/h, måste ju vara nåt slags långsamhetsrekord. När jag tittar upp igen har en silvergrå bil saktat in bredvid mig. Vindrutan åker ner och i förarsätet sitter en tjej i min ålder. Hon ler stort, hukar sig ner för att få ögonkontakt och halvskriker  ”YOU ARE RETARDED!”. Sen åker vindrutan upp igen och hon gasar vidare.

Retarded? Bästa komplimangen.

A.

Franz Josef Glacier

Så efter 2 veckor och 70 mil på sadeln kom jag fram till Franz Josef; ett litet samhälle vid västkusten döpt efter sitt hjärta, glaciären. Här handlar allt om turism, om hur man kan (och bör) upptäcka ismassan med helikopter och guidade vandringar och allt vad vet jag. Och visst var lite det lockande, i slutändan är man ju inte mer än turist själv. Men jag bestämde mig istället för att hålla i slantarna och ta den kostnadsfria vandringsleden fram till foten av glaciären.  Jag kom inte så långt att jag kunde röra vid isen, men nästan, och det är ju nog bara det.IMG_5752IMG_5706IMG_5560IMG_5548IMG_5627IMG_5680

IMG_5596IMG_5525IMG_5585Mitt hem ★★★ IMG_5498

Nu är det 2 månader sen jag var där, i Franz Josef. Sen dess har jag hunnit cykla 150 mil, jag har firat jul och nyår med botten upp och jag har fått vänner för livet (hur klyschigt det än låter). Jag har bott ensam i ett hus vid havet och drivit ett vandrarhem. Jag har whoffat mig igenom en vecka i storstan och bokat om min hemresebiljett till början av maj. Och idag så jobbade jag min första dag på en vingård ute i ingemansland. Kan nog påstå att det varit två av de bästa månaderna i mitt liv.

A.

Flippen

Greymouth – Lake Mahinapua – Okarito – Franz Josef / 202 km

Efter att jag väntat ut två dagars ruskväder i Greymouth så fortsatte jag söderut. Första dagen tog jag mig 52 flacka km till campingplatsen vid Lake Mahinapua (bilder från förra inlägget). Med lätta ben kunde jag snitta strax över 23 km/h. Men det var inget i jämförelse med den andra dagen – superdagen.IMG_8103xIMG_8109x

Det räckte med fem minuter på sadeln för att jag skulle veta att det här, det här var en bra dag. Så med en stilla bris i ryggen och en tvåtimmars remix i hörlurarna drog jag upp tempot rejält. Kilometerräknaren tickade på i snabb takt och efter 15 km kom jag ifatt den första av vad som visade sig vara ett dussin amerikanska cykelturister. De var inga proffs och låtsades heller inte vara det. Men i mina ögon blev dom rivaler; konkurrenter i en tävling som bara existerade i min fantasi. Förmodligen hade jag cyklat ensam alldeles för länge för när jag fick en rygg att gå på så tog tävlingsinstinkten över totalt. Jag passerade den första, småpratade lite, fortsatte förbi och fick snart nästa rygg i sikte. Och så fortsatte det tills jag efter 4 mils intensivt jagande var allra först i ledet av cyklister.

Jag var på topp. Trots 55 avverkade kilometrar var jag piggare än någonsin och när remixen nådde klimax visste jag knappt vad jag skulle göra av all överskottsenergi, av all glädje. Med världens största leende höjde jag handen i luften åt varje mötande bilist (fick tummen upp av en polis) och vid ett tillfälle var jag så övertänd att jag fick stanna och överkroppsdansa vid sidan av vägen. Det är svårt att beskriva den där känslan. Den där fantastiska känslan som får en att flippa ut bara av att cykla längs med en väg.

Jag satte rekord den där dagen med 120 cyklade km (och otaliga glädjefnatt). Flippen varade en bra bit in på eftermiddagen innan mp3-spelaren dog och benen plötsligt blev tunga. Den sista milen ut till kusten och byn Okarito var allt annat än lätt. Men väl där väntade en campingsplats med duschar (!) och en milslång strand.

Dagen efter tog jag mig de resterande 3 milen till Franz Josef.

A.

Lake Mahinapua

Campingentrén. IMG_5283xIMG_5323xIMG_5295x

Den där campingentrén.

A.

Vita vågor och pannkaksklippor

Westport – Punakaiki (Pancake Rocks) – Greymouth / 123 km

Sista kvällen i Westport träffade jag ett par från Holland som bjöd med mig på hemlagad middag. Vi satt ända in på småtimmarna och drack te, åt choklad, pratade om farliga Nya Zeeländska fåglar och om deras fejkbröllop som blev riktigt.IMG_4900x

IMG_5052xMorgonen efter hade solen krånglat sig igenom det senaste dygnets regntäcke och under en blå himmel begav jag mig mot kustbyn Punakaiki. Vägen lämnade kustlinjen och slingrade sig inåt land, upp och ned för otaliga backar, och först efter 6 mil fick jag se havet igen. Och vilket hav sen. IMG_5149x

Jag fick lägga ifrån mig cykeln vid vägkanten för att ta in det.IMG_4951x

Det var det här jag hade drömt om där hemma i soffan. Att cykla längs med en sån här väg, i solen, med vinden i ryggen och bergen och havet på vardera sida, utan en bil i sikte. Det var det här jag hade längtat efter så länge.
IMG_5021xIMG_5053x

Efter 77 km kom jag fram till Punakaiki och efter att jag hittat en camping och slagit upp mitt tält begav jag mig till de kända Pancake Rocks. Det är ett litet område vid kusten med klippor som inte liknar något annat. De bildades för 30 miljoner år sedan och är i grunden fragment av döda djur och växter som med tiden skulpterats av regn, vind och havsvågor.IMG_5081xIMG_5091xIMG_5098x copyIMG_5161x

Innan läggdags gick jag ned till stranden för att se solen gå ned. Överallt gick det par. Par som höll i hand, par som kramades, par som satt i sked och blickade ut över horisonten. Jag ljuger inte om jag säger att jag var den enda där utan en käresta vid min sida, haha. Men fint var det ändå.IMG_5228x

IMG_5250xDagen efter tog jag mig med trötta ben de sista 47 kilometrarna till västkusten största (och tråkigaste?) stad Greymouth. Sträckan bestod mestadels av långa backar som aldrig verkade ta slut. När väl en var avverkad så väntade alltid en ny runt hörnet och jag bannade mig själv mer än en gång för att jag inte lyckats packa lättare. Däremot tickade kilometerräknaren över 500 totala km innan jag kom till stan vilket var en liten boost.

A.

Solo

En regnig kväll i Nelson så gick jag till videobutiken och hyrde dokumentären SOLO. Den handlar om den australiensiska äventyraren Andrew McAuley, som ensam i sin kajak blev den förste att (nästan) korsa det Tasmanska havet mellan Australien och Nya Zeeland. Bara 30 km från den målet i Milford Sound fick larmcentralen in ett nödsamtal från Andrew då det sista han säger är “I´m going down”. På land väntade hans fru och son, ovetandes.

Jag hittade faktiskt filmen online HÄR (även om kvalitén inte är den bästa). Se de första 10 minutrarna. Väldigt väldigt gripande.

A.

Havsbris

1_IMG_4759x2_IMG_4797x4_IMG_4807x3_IMG_4760x10_IMG_4846x5_IMG_4790x7_IMG_4799x8_IMG_4815x9_IMG_4856x6_IMG_4866xDimman låg som ett mörkt täcke över mig redan när jag vaknade. Campingen tömdes på folk och jag blev ensam. Bara jag och regnet och ensamheten. Det var en sån där dag då man önskade att man hade någon. Inte bara sig själv. Så jag tog min kamera och gick ner till havet och plötsligt så lättade allt.

Den där havsbrisen. Den lättar hjärtan.

A.

100!

Nelson – Motupiko – Murchison – Westport / 238 kmIMG_4722xIMG_4733xIMG_4656xIMG_4715x

De följande tre dagarna efter Nelson tog jag mig totalt 238 km till Westport och västkusten. Dag ett rullade jag 57 km till en campingplats i byn Motupiko. I min dagbok står bara ”motvind”, så jag antar att det får sammanfatta etappen. Dag två tog jag mig 75 km över två kulstötarbackar. Det är mitt nya ord för backar som kräver en kulstötares vrål för att ta sig upp för (man får liksom ut det allra sista krafterna då). Men det var först den tredje dagen som jag nådde två av mina första delmål; västkusten och 100 km!

Egentligen hade jag tänkt dela upp de där sista 100 kilometrarna på två dagar. Men så mötte jag några proffscyklister vid starten i Murchison och de skulle alla till Westport. Och när de frågade vart jag skulle så slank det bara ur mig ”Eh, Westport, I`m also going to Westport”. Antar att jag inte ville vara sämre.

Sju timmar och 106 km senare rullade jag med smått skakiga ben den sista biten ner till stranden. Det finns inget som slår den där känslan. Känslan efter en lång fysisk dag, när kroppen värker lätt och hjärtat fortfarande pumpar. Tror det kan vara en av mina favoritkänslor.

A.

Tyvärr kan jag inte bjuda på någon större bildskörd. Var så inne i cyklandet att jag inte ens orkade ta fram kameran.

Maori Pa Beach

Havelock – Maori Pa Beach – Nelson / 107 km

Andra dagen började bra och de första 3 milen kändes knappt. Men sen gick det utför. Eller, snarare uppför. Den första backen klättrade 400 höjdmeter på 4 kilometer längs med en hårt trafikerad väg. Med vingligt styre och en puls på 180 tog jag mig långsamt upp till toppen. Men det var först efter 5 mil och dagens andra långklättring som jag tog slut på riktigt. Halvvägs upp för backen så gav kroppen upp, det fanns inget mer att ge (kallas även otränad). Och jag vet inte hur lång tid eller hur många svordomar det tog, men efter mycket möda hade jag ändå tagit mig hela vägen upp. Där väntade belöningen i form av en minst lika lång, om än brantare, nedförsbacke där mätaren visade 50 km/h längs med de gröna sluttningarna.

Eftermiddagen hann bli sen innan jag nådde byn Hira. Där lämnade jag motorvägen och tog sikte på vad som enligt kartan såg ut som en avlägsen strand. Jag passerade ett flertalet skyltar som påminde mig om att det inte var en allmän strand jag var på väg mot. Men efter 77 km och åtta timmar på sadeln så orkade jag faktiskt inte bry mig.

Sista biten gick på grus och när jag äntligen kom fram så möttes jag av det här.
IMG_4414xIMG_4284xDen perfekta övernattningsstranden.
IMG_4388xIMG_4480xSå jag slog upp mitt tält, tog ett dopp bland vågorna och lagade middag på stormkök innan solen gick ner bakom bergen.IMG_4400xIMG_4507xIMG_4289xIMG_4288xIMG_4531x

IMG_4553xVaknade morgonen efter till ett stilla hav.
IMG_4577xIMG_4559x

Fick sällskap till frukosten.IMG_4606x

Och så packade jag cykelväskorna och tog mig de resterande 3 milen till Nelson där en och en halv dags vila väntade.

A.

Första dagen

Blenheim – IMG_4237xHavelock / 35 km

Det var först när hon stod där, lutat mot plåtstaketet med en nollställd kilometermätare och väskorna påhängda som det slog mig; jag har ingen aning vad jag ger mig in på. Jag är ju löpare, inte cyklist. Jag har aldrig lagat en punktering eller bytt ekrar. Jag har ju knappt cyklat längre än 4 mil under en och samma dag. Men nån gång måste ju vara den första och det vore kanske konstigt om jag inte hade varit nervös.

Det hann bli eftermiddag innan jag lämnade campingen. Jag fick vinden emot mig på State Highway 6 och redan efter en halvtimme började det bli kämpigt. Axlarna smärtade och tyngden från väskorna fick styret av kränga när jag tappade fart. Även om det inte gick uppför så tickade kilometrarna långsamt och när vinden var som värst och hastighetsmätaren visade 10 km/h så undrade jag faktiskt va fan jag höll på med.

Efter 35 jobbiga kilometrar nådde jag i alla fall en enslig camping och då det redan börjat skymma bestämde jag mig för att det fick vara nog.

Jag hade klarat första dagen och jag var på väg.

A.

Billy Maverick

IMG_4191xEftersom jag bokat en cykel för upphämtning på sydön till helgen så tog jag, något trött, färjan över till Picton under fredagen. Det blåste så mycket ute på däck att det inte gick att andas, men man ville ändå inte gå in för det var så himla fint till havs. Speciellt när man närmade sig sydön (bilden ovan).

Från hamnen i Picton tog jag sedan bussen vidare till Blenheim där jag checkade in på en ganska schaskig camping. Det var fredagskväll och jag var nog den enda på stället som var 1: tjej, 2: under 40, 3: nykter. Jag satte upp tältet längst nere i ett hörn och somnade till ljudet av fylla.

Dagen efter så kom den! Min cykel. En mörkblå Canondale touringcykel med väskor både fram och bak, extra bekväm sadel och liten kilometerräknare. Nu är inte jag någon expert så cyklar, men den såg riktigt bra ut. Jag satte genast igång med att provpacka väskorna och cykla upp och ner för gatan på alla växlar jag kunde hitta. Som jag väntat och planerat och drömt om det här. Om vi två, en väg och ett tält. Jag kunde knappt bärga mig. Men hur mycket jag än bara ville cykla iväg på en gång så var jag tvungen att fixa en del praktiska grejer först. Därför planerades avfärden in till tidigt nästa morgon.

Det var riktigt varmt den där lördagen och på campingens innergård satt ”resterna” från gårdagens fest och tog en återställare. Jag hade precis gjort lunch när de insisterade på att jag skulle göra dom sällskap. Så, för att inte verka tråkig satte jag mig lite motvilligt vid deras bord. Det visade sig dock att de var riktigt trevliga, och roliga. Eftermiddagen passerade och kvällen kom och nu hade även jag hamnat där; runt ett campingbord sent på kvällen till ljudet av fylla. Folk ställde fram öl efter öl framför mig (även om jag insisterade på att jag skulle upp tidigt dagen efter) och i träden tändes julbelysningen upp. Fler slöt an till sällskapet och till slut tror jag hela campingen drack Maverick och axeldansade till tonerna av Bob Marley. Alla var bara så glada och jag bestämde mig för att glömma morgondagen för en stund och följa med på pubrunda med stans brokigaste gäng.

Även om det inte blev någon helkväll på puben för min del så var det länge sen jag skrattade så mycket under en och samma kväll, och jag kan faktiskt inte komma på någon bättre uppladdning inför två månader på cykel.

A.

Wellington!

It´s true you can´t live here by chance, you have to do and be, not simply watch or even describe. This is the city of action and worldquaters of the verb.1_IMG_4053x

Jag gillade Wellington redan från början. Från att bussen éntrade de första förorterna i skymningen tills jag lämnade med färjan två dagar senare. Det var något med atmosfären, med gatorna, med människorna. Det kändes ”arty” på ett bra sätt. Bara det att en huvudstad har fler träd än industrierna gör ju en på gott humör.2_IMG_4058x

Sen så hörde jag det sägas att just den där torsdagen var den första riktiga sommardagen i Wellington.4_IMG_3973x

Förutom sommarvärme så var det Hobbit-yra i hela stan. Överallt annonserades det om den stora världpremiären om 6 dagar…5_IMG_3970x

De hade till och med byggt en jättelik Gandalf utanför entrén till biografen.3_IMG_4095x

Man undrade ju om en endaste själ jobbade den där dagen för det kryllade av folk överallt. Nere vid hamnen höll skejtarna till och jag fick smygfota ett bra tag innan jag till slut fick dubbelhoppet på bild.3b_IMG_4024x

Och på huvudgatan stod ett gäng och kickade softboll som om det vore på vilken skolgård som helst.6_IMG_4006x

Den där huvudgatan var som en endaste stor utställning.7_IMG_4003x

Med butik efter butik med sånt man bara ville ha.8_IMG_4011x

Som dom här robotarna. Åh.. hade jag inte levt i en ryggsäck så hade jag köpt med mig alla hem. 9_IMG_3994x

Och så hittade jag en japanbutik där allt väckte ha-begär bara för att förpackningarna var så fina.10_IMG_3998x

Men vem köper egentligen miniatyrjapaner i ett plaströr med kork? Roligt.11_IMG_4033x

Istället för plastrobotar köpte jag mig en solhatt. Brände ju sönder ansiktet en aning i Tongariro så det var mer ett nöd än ha-begärs köp.

Det bästa med Nya Zeeländarna är ändå att alla pratar med alla. De är inte lika stela och blyga som oss svenskar. Speciellt vänliga verkar de vara mot såna som mig som reser ensam. Så även denna dag. Jag satt vid ett fik och åt pizza när det kom en kille och satte sig snett mitt emot. Det visade sig att han drev en klubb, var trummis och gillade exakt samma band som mig. Och hade det inte varit för att jag var tvungen att lämna stan dagen efter så hade jag fått insiderguide till de bästa helg-dans-ställena. Istället så bjöd han med mig på en torsdagsöl med resten av hans band.

Sagt och gjort. Senare på kvällen mötte jag upp med herrarna och en dam och tillsammans åt vi kinamat, körde slalom med campingcyklar längs med hamnen och drack öl på en pub som mest liknade ett bibliotek från tidigt 1900-tal.

Sen så bjöd de med mig till deras studio där jag fick första parkett till en livelåt (vilket kändes nästan overkligt). Vi drack rom och klottrade på väggen tills klockan blev fem på morgonen då jag gick ensam tillbaka till vandrarhemmet i ett nyvaket fågelkvittrande Wellington. Tänk vad små tillfälligheter kan göra för en kväll.

Hade inte med mig kameran ut, men HÄR kan ni se en video från när de spelade in sitt senaste album.

So long.

A.

Tongariro – dag 3

1_IMG_3696xTredje dagen i Tongariro vaknade jag upp till det här..2_IMG_3710x

Det var knappt så man ville lämna efter en sån morgon. Men jag hade en lång dag framför mig, så när klockan närmade sig nio tog jag min väska och började gå. Himlen var klarblå och framför mig låg Mount Ruapehu, parkens tredje och största vulkan (2797 möh).4_IMG_3755x

Den första (och nästan enda) jag mötte under dagen var en stugvärd som kom och gick med tre färgglada ballonger i hand. Tydligen så fyllde värden för stugan jag nyss lämnat 21 år just idag. Se där.

Landskapet skiftade från öken och sand till flod och skog och slutligen till en stäpp av buskar och gräs.IMG_3771xIMG_3056x
IMG_3830x

Även om jag skulle försöka så går det inte riktigt att beskriva en sån där dag. När allt man har är en själv, slätten, bergen och vinden. När allt är stilla och det som hörs är tyst. När man kan gå utan att tänka. Det är en sån där dag man borde ha fler av.IMG_3931x

Efter 22 km i lugnt tempo var jag åter igen tillbaka till Whakapapa Village varifrån jag startat för tre dagar sen. Jag fick en sista vy över Mount Ngauruhoe, hittade en närliggande camping och unnade mig själv en efterlängtad pasta.IMG_3956x

Dagen därpå liftade jag (för första gången i mitt liv) de 15 kilometrarna tillbaka till byn varifrån jag tog bussen vidare till Wellington. Hela tiden ovetandes om askmolnet från Tongariro som spreds med vinden bakom mig.

A.

Vulkanutbrottet

Tre dagar efter att jag lämnat Tongariro National Park fick jag reda på vulkanen jag besteg under måndagen, Mount Tongariro, haft ett mindre utbrott bara två dagar senare under onsdagen. Detta gick att läsa i The Guardian:

Mount Tongariro, on New Zealand’s central North Island, erupts for the first time in more than 100 years, spreading a thick layer of ash for several miles. Scientists say there was no warning the volcano was going to erupt. The eruption of ash and rock lasted about 30 minutes but did not cause any injuries.

Se en video från händelsen HÄR.

Det är ju nästan lite synd att jag inte startade min vandring en dag senare så att jag hade fått se det från håll ^^

A.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.